Skvatt GALEn

Som nummer två i serien skogsöl är Skvatt GALEn . Den innehåller växterna skvattram (Rhododendron tomentosum Harmaja), pors (Myrica gale) och en (Juniperus communis). Dessa växter har i äldre tider ansetts ge svår huvudvärk, vara särskilt starkt rusande och hålla troll och andra mörka krafter borta. Namnet Skvatt GALEn är en lek med de svenska och latinska artnamnen, Skvatt från skvattram, GALE från Myrica gale och En eller n från en.

Skvattram (Rhododendron tomentosum Harmaja) är en vintergrön buske med stark aromatisk doft, den förekommer i hela landet och växer främst på myrmarker, här kan man läsa mer om Skvattram.

Skvattram har flera regionala namn som getpors och myrpors, vilket gör att den ofta förväxlas med pors. Skvattram har även hetat "vild rosmarin" och "skogsrosmarin (Rosmarinus sylvestris)". Skvattram är en gammal svensk medicinalväxt, den har använts mot olika hudsjukdomar som livmoderblödningar, reumatiska besvär och gikt. Använda växtdelar var de blommande grenspetsarna och viktigaste innehålsämnena är ledumamfer och ledol.

Det är framförallt i norden och Tyskland skvattram har använts i ölbryggning, och den användes sannolikt som ölkrydda redan före vikingatiden. Öl brygd med skvattram ansågs ge en svår huvudvärk. Linne skrev i Flora Lapponica 1737 att bönderna i övre Dalarna fick av öl bryggd med skvattram "redlöshet och ytterst svår huvudvärk". Den tyske professorn Placotomus utgav en skrift om öl 1543, och skriver att i en del trakter tillsätts skvattram till ölet istället för humle, vilket gör ölet så starkt att de som dricker lite nästan bringas till vanvett.

Till Skvatt GALEn har endast en liten bukett av blommande grenspetsar används (vilket inte ger huvudvärk). Grenspetsarna har plockats på mossen väster om Jostjärn, ca 5 km väster om Söderbärke.

Pors (Myrica gale) är en lågväxt, aromatiskt doftande buske som växer i kanterna av sjöar och kärr. Den är allmän i mellersta och södra Sverige, och förekommer i norrlands kustland, här kan du läsa mer om Pors.

Pors har även kallats för skogshumle och strandhumle. Det är en gammal medicinalväxt, som har används vid gikt och som sårmedel. Porsen har också en tillväxthämmande och avdödande effekt på vissa bakterier, svampar och insekter.

I Sverige var pors den vanligaste ölkryddan före humlen blivit allmän. Porsöl har bryggds åtminstone sedan vikingatiden i Sverige, och det var allmänt under 1200-1600-talet, och det var relativt vanligt ännu första halvan av 1800-talet i Småland och Dalarna och troligen även i Bohuslän, Västmanlands och Närkes skogsbygder. Porsöl var lika vanligt i Norge och Danmark, i västra Tyskland, Belgien, Nederländerna, Irland och Stor-Britannien.

En mängd arkelogiska fynd och skriftliga källor vittnar om porsölets långa historia och allmänhet. Första belägget är gravfynd från danska Juellinge ca 200 e.Kr. med bronskittlar innehållande rester av öl med tranbär och pors. Äldsta skriftliga belägg är abbedissan Hildegards örtabok från mitten av 1100-talet, och om någon skulle vilja bereda öl, må han koka blad och frukter med ölet, och det blir hälsosamt och skadar inte den som dricker det". Flera av Sveriges medeltida landskapslagar innehåller bestämmelser om böter för den som skördar pors på annans mark eller vid fel tidpunkt, det finns även bestämmelser om tionde i pors. Södermannalagen från början av 1300-talet, kap. 26 § 3 "Om någon bryter pors före Olofsmässan och han blir tagen på bar gärning eller det finns vid rannsakan och i hans hus, böte han tre marker att skiftas i tre lotter. Ingen har rätt att väcka åtal mot honom utom de som äga porskärret." Ingen har skrivits så mycket om pors och porsöl som Carl von Linné, i Flora lapponica 1737 skriver han om pors "brukades i forna dagar överallt i Sverige för att sätta smak på ölet, används icke i våra dagar om ej av fattiga i avlägsna bygder".

Porsöl ansågs vara starkt och särskilt rusande. I folkvisan från 1500-talet om Konung Göstaf och Dalekarlarne säger en dansk "jag hafuer så ondt i Hufwud, jag gitter ej lemman rördt; Jag hafuer druckit dhet starke porsöhl, som från Dahlarna fördt." Linné skriver 1755 att pors "begagnades fordom allmänt, skärper i hög grad ölets förmåga att berusa." En av Linnés lärjungar Pehr Osbeck, skrev 1796 om folklivs seder i Halland, att vid gästabud en del: "att göra gästerna så mycket mer lustiga lägges, af en del, pors på ölet."

Det finns många ortnamn och naturnamn i Sverige som börjar med pors, vilket visar den stora betydelse pors hade förut för ekonomin och hushållningen, exempelvis Porsnäs, Porsholm, Porsö och Porsarp. Även släktnamn med pors förekommer och som vittnar om porsen tidigare populäritet. I Arboga tänkebok från 1451 nämns sex borgare som har efternamnet Porsöl. Släkten som Posfeldt, Post, Pose och Pors har sitt ursprung från pors.

I poesin finns porsölet, bäst är den nog i Erik Axel Karlfeldts "Tuna ting":
Låt porsölet draga och jäsa! Kung Gustaf är vansklig att kväsa. Hans Mästermän äro så kvicka; Ty vilja vi mandom oss dricka.

I Skvatt GALEn är den dominerande kryddväxten pors, åtgången var ca 20 liter klena grenspetsar med frukter och färska blad. Porsen har plockats efter stranden av Vassjön, ca 6 km söder om Söderbärke.

En (Juniperus communis) är en vintergrön barrväxt, vilket växer som buske eller ett mindre träd. Den förekommer allmänt i hela landet, här kan man läsa mer om enar.

En och enbär har sedan medeltiden haft ett gott anseende som medicinalväxt och som antidemonisk växt. Enrisrökning användes länge som skydd mot smittsamma sjukdomar som pest och spetälska. Enrisrökning användes även vid förlossningar för att förhindra att barnet blev en s.k. bortbyting. En har används vid njurinfektioner, reumatism, muskelsmärtor och som aptitökande medel.

Enen har sedan långt tillbaka används i Norden till någon slags dricka. Enbären och enerislag har används som krydda i mat och dryck, orden gin och genever kommer av juniperus. Jäst och ojäst enbärsdricka var mycket vanligt i stora delar av Sverige. Den jästa enbärsdrickan bryggdes med eller utan malt. Linné skriver 1737 i Flora lapponica "i flera landskap bruka… i synnerhet bönderna med enbär bereda ett öl, vilket… är högst förträffligt." En kuriosa uppgift är den om "orrdricka och orröl" som finns i Nordiska museets folkminnesuppteckningar, en meddelare från Korsberga socken i Västergötland född 1871, meddelar att "dricka med enbär benämndes orrdricka eller orröl, beroende på att orren äter enbären". Författaren Harry Martinsson har berättat att enbärsöl var vanligt vid 1910-talet i hans hemtrakter i västra Blekinge. Bären slogs ned mot en duk, men även kvistar med bär användes. Det var viktigt att inga kärl eller redskap av metall användes vid bryggningen, och ölet som var fantastiskt gott, skulle helst drickas i trästånkor.

Skvatt GALEn är bryggd med enris med och utan enebär. Enriset har skördats nedanför Vanbergsklack ca 4 km öster om Söderbärke.

Skvatt GALEn har bryggds 2010, 2011 och 2012.