Tanngnjost & Tanngrisnir

Första ölsorten med skogskryddor var Tanngnjost & Tanngrisnir som är brygd med En (Juniperus communis). Ölet är influerat av gotländsk "dricku" och tysk bocköls tradition, genom att den är brygd med gotländsk rökmalt och har mäskats med enelag, och dess alkoholhalt 7,5 % är vad en tysk dubbel-bock måste hålla. I nordisk mytologi var Tanngnjost & Tanngrisnir namnet på de två bockar som drog asaguden Tors vagn vid åskväder. Tanngnjost är "den som gnisslar tänder" och Tanngrisnir är "den som har glest mellan tänderna". Möjligt (troligtvis) är dagens jultradition med halmbockar en kvarleva av mytologin kring Tanngnjost och Tanngrisnir.

Gotlandsdricka eller som gotlänningarna säger "dricku", är en unik kvarleva från självhushållningens tid. Före industrialismen var det normalt på landsbygden att ha hembryggt öl som bords- och festdryck. Alkoholsvagt öl till måltiderna och med rusande styrka till fest och högtider, det svaga ölet kallades för dricka. Hembryggt öl förekom i så gott som hela nord- och Mellaneuropa ned till vingränsen. I Norden var det i spannmålsbygderna som förfarandet var vanligast. Traditionen med hembryggt öl har i norra Europa överlevt och förekommer än idag på Gotland, i norska östlandet, vossbygden och Stjördalen, och i finska Tavastland, och på den estniska ön Ösel.

Gotlandsdrickan skiljer sig från dagens standard öl främst genom att den innehåller rökmalt och genom bruket av enris. Gotländsk rökmalt är malt som har torkats med hjälp av het rök (normalt torkas idag malten med het luft från el-fläkt) och bränslet är oftast björkved. Enris och enrislag (enris avkokat i vatten) använd vid flera moment. Först rengörs alla träkärl med kokhet enelag, mäskningen sker med en ny varm enelag och slutligen silas vörten genom en filter lagd av enris. Rökmalten och bruket av enris gör att drickan har smak av rök och en.

En (Juniperus communis) är en vintergrön barrväxt, vilket växer som buske eller ett mindre träd. Den förekommer allmänt i hela landet, här kan du läsa mer om Enar.

Enbusken har i årtusenden används inom medicinen. Antikens läkare Hippokrates rekommenderade enbär mot många sjukdomar. Plinius d.ä. berättar att soldaterna i de romerska legionerna brände enbär mot smitta. Den uråldriga egyptiska rökelsen kyphi, består av enbär, myrra och kalmus. I Norden ansågs älvor och huldror ha sitt hemvisst i enbusken, vilket gjorde att man gärna inte fällde enar. Ända in på 1950-talet kunde man plocka enbär och sälja dem till apoteken, som beredde teer av dem för försäljning. Folklivsarkivet i Lund har flera uppteckningar från Småland och Blekinge om hur enbären skördades, "slogos de mogna bären ofta med en käpp ned på ett stort såll, ofta hängt omkring halsen, varigenom bären avskildes eller på ett lakan; sedan torkades bären och maldes, varvid ofta kärnorna ej fingo krossas". Idag används enbären främst som krydda i matlagning och sprit, samt enris till rökning av mat och fisk.

Enen har sedan långt tillbaka används i Norden till någon slags dricka. Jäst och ojäst enbärsdricka var mycket vanligt i stora delar av Sverige. I folklivsskildraren Lars Levander skrifter om den traditionella livsföringen i Dalarna under 1800-talet, förekommer jäst enbärsdricka på flera håll. I Älvdalen samlade man bären de år de var gott om dem, och de år då bären inte gick till då tog man istället enriskvistar. I Oxberg, Siljansnäs och Floda tillsattes humlelag. I Järna kokades enriset tillsammans med humle.

Tanngnjost & Tanngrisnir är bryggd på en enelag, som kokades av enris med och utan enbär. Enriset har skördats nedanför Vanbergsklack ca 4 km öster om Söderbärke.

Tanngnjost & Tanngrisnir har brygds fem gånger, en gång åren 209, 2011, 2012 och två gånger 2010.